Extra! Bok vs Film
som jag sa i tidigare inlägg har jag sett disneyfilmen Ringaren i Notre dame 1000 gånger! Det var en av mina favoritfilmer när jag var yngre. Älskade som budskapet och tyckte historien var fin, men också lite spännande och i vissa lägen till och med lite skrämmande. Det gick inte att undgå hur godhjärtad den stackars Quasimodo var, trots hans inte så vackra yttre. Dock tycker jag att Disneys version av honom inte är så hemsk ändå. Det är ju ändå barn som ska titta på filmen så det får vara någon måtta antar jag. När vi fick uppgiften att läsa en klassiker ifrån romantiken och jag såg att Ringaren i notre dame var en utav böckerna vi hade möjlighet att läsa visste jag direkt att DEN vill jag läsa! Trodde ju att den skulle likna filmen och att den skulle vara lätt att läsa och förstå när man redan innan visste handlingen. Men icke! Boken liknar inte alls filmen! Visst alla personer finns med, men deras personligheter skiljer sig från filmen. Quasimodo som i filmen är den snällaste av människor, är i boken elak och rätt skrämmande. Esmeralda är inte lika godhjärtad som i filmen och hennes handlingar gentemot Quasimodo skiljer sig också. Kapten Febus är ett riktig svin i boken som ger Emseralda falska förhoppningar och låtsas ha känslor för henne. Han vill ha henne endast för en natt och Esmeralda såras otroligt av detta. I filmen är det snarare tvärtom! Kapten Febus får kämpa för Esmeraldas hjärta och lyckas i slutet få sin kärlek. Jag får även känslan av att Claude frollo, Quasimodos herre, är om möjligt ännu grymmare i disneyfilmen. Antagligen för att barns förståelse kräver tydligare gränser mellan goda och onda.
Filmen har ett betydligt lyckligare slut än boken. Jag som älskar allt som har med kärlek att göra föredrar förstårs lyckliga slut! I filmen Får Emseralda sin Febus och Febus sin Esmeralda. Quasimodo får till slut komma ut ur katedralen och blir accepterad av alla i Paris. Han blir till och med hyllad och omtyckt! Claude frollo dör och alla lever lyckliga i alla sina dagar.
Boken däremot slutar med att många dör, nämner inte vilka ifall någon tänkt läsa boken. Ingen får sitt lyckliga slut vilket jag tycker skulle räddat den annars så mörka och dystra berättelse.
Frågar ni mig så tittar jag hellre på disneyfilmen!
Var bara tvungen att skriva ett inlägg där filmen får vara med ;) Är en riktig disney älskare och ville framhäva varför jag valde boken!
Funderingar om boken!
Boken utspelar sig i ett mörkt och rätt tragiskt Paris under 1400-talet. Jag få en kall och ogästvänlig känsla, värmen och kärleken finns det inga spår av. Den lilla kärleken som förekommer är den som Quasimodo har för Esmeralda. Den första människan som får honom att känna att han faktiskt är okej! Under hela sitt liv hade Quasimodo levt som "Monstret i Notre-dames torn", "Den vanskapte puckelryggen" och "Ringaren i Notre-dame". Han blev smutskastad och höll sig gömd i katedralens mörka vrår och höga torn. Han hittades av den bittre ärkediakonen Claude frollo som sen dess uppfostrat honom. Lärt honom läsa, skriva och om livet. Quasimodo hade ingen annan, därav förstod han väl inte bättre än att anta att Frollo var som en far för honom. Han skulle bara veta hur världen såg ut! Han fick aldrig nånsin känna på hur det är att bli älskad. Han visste säkert knappt var kärlek var. Den elake Frollo gör Quasimodo till ringare i Katedralen och berättar att det är här bakom de tjocka stenväggarna som du hör hemma! All den avsky som människor hyser honom har gjort honom elak och gör att han sticker taggarna utåt. Han vet vad som komma skall och gör sig berred innan alla kommentarer kastas över honom.
För att återkomma till den gnutta kärlek som infinner sig i den annars så mörka berättelsen kommer vi till nästa huvudperson, Zigenerskan Esmeralda! Lika vacker som en ängel och mystisk som natten själv! Om kvällarna dansar hon på Paris gator och utför trollkonster med son get Djali. Fastän att många hyser rädsla och hat mot Zigenerskans häxeri kan ingen undgå hennes vackra yttre! Männen har svårt att släppa henne med blicken och kvinnorna följer hennes förföriska dans med avundsjuka blickar. Hon möter stackars Quasimodo, som är så van vid allas avsky och hemska komentarer, att han sticker taggarna utåt även mot Esmeralda. Dock visar det sig att Esmeralda inte vill honom något illa. När Esmeralda senare i boken fängslas i katedralen efter att ha anklagats för häxeri och försök till mord, ser Quasimodo till att ingen gör henne illa. Han vågar inte riktigt visa henne sin kärlek då han är rädd att hon ska ändra sig och tycka han är ett monster precis som alla andra, men han finns alltid i närheten. Om nätterna hör Esmeralda hans andetag en bit bort där han vakande sitter och ser till henne. Esmeralda har inte riktigt lika starka känslor för honom som han har för henne. I sin cell ligger hon vaken och tänker på den stilige kapten Febus som hon förälskat sig i. Han ville dock bara ha Esmeralda för en natt och hade vid det laget hittat sin framtida fru.
Mitt i detta känslokaos visar det sig att även Frollo har fått känslor för Zigenerskan. Han har oförlåtliga och olämpliga tankar om henne och i slutet räddar han henne för att sedan tvinga henne att välja mellan galgen eller honom. Jag tänker inte avslöja hur hon väljer ;)
Berättelsen förs framåt, skulle jag säga, av Quasimodos utveckling från att endast vara "Ringaren" till att få något att leva för. Esmeralda ger honom lite smak på det självklara livet alla andra lever. Alla tankar och känslor för oss framåt till den ena händelsen efter den andra.
Quasimodo
Esmeralda
Claude Frollo
Omdömen om boken nr 2!
Jag hade svårt att komma på ett till omdöme då jag fick för mig att det var tvunget att vara något positivt, men kom sedan på att ett omdöme är något man tycker. Då kom jag att tänka på allt jag inte tyckte var bra med boken. Vilket var mycket mer än det som var bra om jag ska vara ärlig. Jag är sån att jag vill ha en bra början för att vilja fortsätta läsa en bok. den här bokens början var allt annat än bra! Massor utav namn som man inte ens behövde för att förstå resten utav boken. Alldeles för mycket dialoger för att kunna hålla koll på vem som sade vad. Jag gav upp näst intill med en gång och skumläste boken tills den riktiga handlingen kom igång. Hade jag skrivit denna boken hade jag börjat med någon händelse i katedralen med Quasimodo eller någon annan utav huvudpersonerna. Det hade lockat läsaren till att vilja läsa om vad som orsakat denna händelse, vem denne Quasimodo var och vad som mer hände bakom Notre-dames stenväggar. Det hade gett en inblick i vad boken faktiskt kommer att handla om. Bokens början tror jag förstör lite för sig själv, många har nog velat ge boken en chans men liksom jag lagt den ifrån sig på grund av den dryga inledningen.
Det är lite det dryga stuket genom hela boken. Det märks att boken är gammal då språket är långt ifrån det vi använder idag. Hade jag gjort om detta hade jag nog valt den lättlästa versionen för att helt enkelt njuta av läsningen. Nu var det mer "Bara jag tar mig igenom den". Boken gav inte mig så mycket som jag hoppats! Men visst är det erfarenhet man kommer bära med sig ;)
Omdömen om boken!
Ett citat i boken fastnade jag verkligen för! Inte bara för att boken var dålig och det var bra utan jag hade fatstnat för det annars med! Victor hugo har verkligen fått till en otroligt bra beskrivning på de kända och rätt uslitna ordspråket "Det är insidan som räknas".
"En morgon när hon vaknade såg hon i sitt fönster två vaser med blommor. Den ena var en vacker och lysande kristallvas, som emellertid var spräckt. Vattnet hade sipprat ut ur den så att blommorna i den hade vissnat. Den andra vasen var ett vanligt grovt stenkrus, men det hade hållit kvar allt vattnet, så att blommorna i det fortfarande var friska och röda".
Det citatet förstår alla! Det är något utav det finaste och bäst beskrivande citat jag läst i en bok. svårt att förstå för er som inte läst boken kanske, men det var Quasimodo som ställt vaserna med blommorna i fönstret. Det skulle symbolisera honom och Kaptenen Febus. Ni kan nog räkna ut själva, men utifall att någon missuppfattat situationen kan jag tala om att stenkruset ska föreställa Quasimodo. Det var det budskapet som fick mig att vilja läsa boken från början. Jag har sett disneyfilmen 1000 gånger och älskade den som liten. Har alltid tyck om storyn om den vackra Zigenerskan som ser insidan hos den vanskapte ringaren. Vi är för dåliga på det i dagens samhälle! Jag brukar säga saker som att "Ett fint ansikte fångar ens ögon, men en fin personlighet fångar ens hjärta", "En person som har allt på utsidan har kanske inte så mycket kvar att visa på insidan" osv. Ni förstår vad jag menar ;)
