som jag sa i tidigare inlägg har jag sett disneyfilmen Ringaren i Notre dame 1000 gånger! Det var en av mina favoritfilmer när jag var yngre. Älskade som budskapet och tyckte historien var fin, men också lite spännande och i vissa lägen till och med lite skrämmande. Det gick inte att undgå hur godhjärtad den stackars Quasimodo var, trots hans inte så vackra yttre. Dock tycker jag att Disneys version av honom inte är så hemsk ändå. Det är ju ändå barn som ska titta på filmen så det får vara någon måtta antar jag. När vi fick uppgiften att läsa en klassiker ifrån romantiken och jag såg att Ringaren i notre dame var en utav böckerna vi hade möjlighet att läsa visste jag direkt att DEN vill jag läsa! Trodde ju att den skulle likna filmen och att den skulle vara lätt att läsa och förstå när man redan innan visste handlingen. Men icke! Boken liknar inte alls filmen! Visst alla personer finns med, men deras personligheter skiljer sig från filmen. Quasimodo som i filmen är den snällaste av människor, är i boken elak och rätt skrämmande. Esmeralda är inte lika godhjärtad som i filmen och hennes handlingar gentemot Quasimodo skiljer sig också. Kapten Febus är ett riktig svin i boken som ger Emseralda falska förhoppningar och låtsas ha känslor för henne. Han vill ha henne endast för en natt och Esmeralda såras otroligt av detta. I filmen är det snarare tvärtom! Kapten Febus får kämpa för Esmeraldas hjärta och lyckas i slutet få sin kärlek. Jag får även känslan av att Claude frollo, Quasimodos herre, är om möjligt ännu grymmare i disneyfilmen. Antagligen för att barns förståelse kräver tydligare gränser mellan goda och onda.