För att återkomma till den gnutta kärlek som infinner sig i den annars så mörka berättelsen kommer vi till nästa huvudperson, Zigenerskan Esmeralda! Lika vacker som en ängel och mystisk som natten själv! Om kvällarna dansar hon på Paris gator och utför trollkonster med son get Djali. Fastän att många hyser rädsla och hat mot Zigenerskans häxeri kan ingen undgå hennes vackra yttre! Männen har svårt att släppa henne med blicken och kvinnorna följer hennes förföriska dans med avundsjuka blickar. Hon möter stackars Quasimodo, som är så van vid allas avsky och hemska komentarer, att han sticker taggarna utåt även mot Esmeralda. Dock visar det sig att Esmeralda inte vill honom något illa. När Esmeralda senare i boken fängslas i katedralen efter att ha anklagats för häxeri och försök till mord, ser Quasimodo till att ingen gör henne illa. Han vågar inte riktigt visa henne sin kärlek då han är rädd att hon ska ändra sig och tycka han är ett monster precis som alla andra, men han finns alltid i närheten. Om nätterna hör Esmeralda hans andetag en bit bort där han vakande sitter och ser till henne. Esmeralda har inte riktigt lika starka känslor för honom som han har för henne. I sin cell ligger hon vaken och tänker på den stilige kapten Febus som hon förälskat sig i. Han ville dock bara ha Esmeralda för en natt och hade vid det laget hittat sin framtida fru.

Mitt i detta känslokaos visar det sig att även Frollo har fått känslor för Zigenerskan. Han har oförlåtliga och olämpliga tankar om henne och i slutet räddar han henne för att sedan tvinga henne att välja mellan galgen eller honom. Jag tänker inte avslöja hur hon väljer ;)

Berättelsen förs framåt, skulle jag säga, av Quasimodos utveckling från att endast vara "Ringaren" till att få något att leva för. Esmeralda ger honom lite smak på det självklara livet alla andra lever. Alla tankar och känslor för oss framåt till den ena händelsen efter den andra.