Drygt tjugo år efter att hon kommittill  London och börjat sitt nya liv med Chanu märker man en förändring i hennes tankar och beteende. Hon gör en enorm resa från att vara den blyga, tillbakadragna flickan från Bangladesh som inte passade in, till att bli en kvinna med familj, rättigheter, viss frihet och som på nåt vis ändå smälter in.

Förändringen som hon går igenom går långsamt och det är inte förrän i slutet av boken man verkligen märker hur mycket hon har förändrats. För att få in lite extra pengar köper Chanu en symaskin åt henne. En man kommer var och varannan dag med en bunt kläder som ska sys om eller lagas. Karim, som mannen hette, fick Nazneen att känna något hon aldrig känt förut. Nazneen blev handlöst förälskad i Karim och de inlädde mycket oväntat en relation i smyg.

Chanu hade pratat länge om att de skulle spara pengar för att kunna flytta tillbaka till Dhaka i Bangladesh. Nazneen visste inte vad hon skulle ta sig till, att stanna i London och begära skilsmässa och sedan gifta sig med Karim var omöjligt. Hon hade ingen rätt att begära skilsmässa, hon var muslim och tillhörde sin man. Hennes två döttrar skulle bli lidande om hon lämnade deras far.

Deras äldsta dotter Shahana är trotsig och vill vara "som alla andra" flickor i hennes ålder. Hon vill gå klädd i snäva jeans istället för sari, hon vill ha korta kjolar och långa dinglande örhängen. När Nazneen eller Chanu protesterar påpekar hon "Jag har inte valt att bli född här". Jag som fortfarande är undom förstår Shahana mycket väl. Jag vet mycket väl hur viktigt det är att passa in, att varje dag är en kamp om att se bäst ut och vara bäst! Det blir en kulturkrock, men hon står fast vid att hon inte valt att bli född här och att hon är uppvuxen i London och det är härifrån hon är. Bara för att hennes föräldrar är Bangladeshier blir inte hon det per automatik!