"Den speglade en tonårstjejs vardag på ett otroligt verkligt sätt" 

"Den var läsvärd"

"En bok som väcker känslor"

Som jag skrivit i flera av de andra inläggen är Katarina otroligt skicklig på att förklara och beskriva hur det känns och framförallt hur det är att vara tonåring idag. Jag tyckte boken var läsvärd för att den var väldigt bra helt enkelt. Det är svårt att utveckla, men jag tycker att om man gillar realistiska böcker om tonårsliv och kärlek är den här boken perfekt.
Boken framkallar alla möjliga känslor. Glädje för att Hanna till slut mår bra och trivs i Lönntorp, sorg och medlidande för stackars Linn som hamnar i fel umgänge och har det jobbigt hemma, kärlek för att man genom Hanna känner kärlek till Arild och lycka för att man förstår hur lite allt annat betyder om alla man bryr sig om och älskar mår bra.
Det finns dock ett citat som väcker känslor över att Linn har det jobbigt hemma.
"Plötsligt hördes skrik och steg, och en av portarna for upp bara några meter från Hanna. Ut rusade Linn Rönnqvist i sin nitade, svarta skinnjacka och efter henne kom en ljushårig karl i brun kavaj. Han fick tag i Linns arm och Hanna kände igen hans ansikte. Det var Linns pappa..."

"-du går ingenstans, förbannade, jävla unge!!! När Linn försökte slita sig loss slog han henne över ansiktet så att huvudet for åt sidan med en otäck knyck."

Det får i alla fall mig att känna både smärta, medlidande och sorg. Det sorgliga är att det faktist finns barn och ungdomar som har det såhär i sin vardag. Det får mig samtidigt att känna tacksamhet över att jag slipper ha det såhär och man inser hur bra man faktist har det. Det är samma sak med Hanna som tvingas flytta ifrån stan till ett helt nytt ställe. Jag skulle tycka det var jättejobbigt att flytta och byta allt man är van vid mot något nytt. Såna här saker väcker känslor hos mig och får mig att tänka. Det tror jag är viktigt i en bok, att den får en att tänka och känna.